Det här är inte en blogg

I morse bra det alltså av till Vesslarp för Herr Gizmo och mig. Jag hade noga talat om för honom vad som skule hända(kastrering), men han verkade inte särskilt berörd eller orolig ;)
Lämnade honom där vid halv nio, när han fått sina sprutor att sova på.

Under dagen har Anna varit här och hämtat böcker som skulle till Lund, gulligt! Dock blev det inget pluggande...vi måste verkligen sätta fart nu om vi ska få ihop nån uppsats att lämna in...känns inte alls lovande just nu.

Kaja och jag promenerade ner till stationen och lämnade av Anna och begav oss sedan hemåt för att lämna Kaja, så hon fick vila lite :)

Själv stack jag iväg till Zacko och gick en liten promenad i skogen, han var helt toppad som vanligt, men gick fint och lyssnade förvånansvärt bra!
En snab sväng på bibblan för att undersöka om det fanns nåt bra material till uppsatsen hann jag också med.

Väl hemma igen tog Kaja och jag en tupplur på soffan, efter nattens 3 timmars sömn för min del.
Härligt med ett jobb där man aldrig vet vad som händer :P
Mindre härligt när det inträffar sånt som gör att man inte får sova...men så är det när man jobbar med levande varelser (människor) och det är ett givande jobb, även om man sätts på pottkanten emellanåt och verkligen testar sig själv och vad man klarar av.

Nåväl, när hunden och jag hunnit sova sisådär en kvart på sin höjd så var det dags att bege sig av och hämta Malin på jobbet, för att sedan köra vidare ut till Vesslarp och hämta hem en mycket omtöcknad Gizmo.
Inget tvivel om att han var kvar inte, när jag började prata med sköterskan i receptionen så hörde man genast ett välbekant pipande...vaken var han iaf :)
Hämtade ut en mycket liten och ynklig hund, med en stor tratt.
Denna tratten stöter naturligtvis i överallt och ljudkänslig som han är så blir han livrädd varenda gång och sätter sig helt paralyserad och vågar helt enkelt inte röra sig. Sen är han naturligtvis inte riktigt klar i huvudet heller efter dagens narkos och medicinerna som han nu får äta ett tag framöver.
Idag är en sån dag när man kan sätta honom på en plats och vara helt övertygad om att han sitter kvar när man kommer tillbaka, oavsett hur lång tid man varit iväg ;) det är inte varje dag man kan göra det ska jag säga!
Men jag tycker synd om honom...han ser så menlös ut och tittar på oss med bedjande ögon, som om han undrar vad han gjort för att förtjäna detta? och hur gick det till? jag minns ju inget! Det är ungefär det hans blick talar om hela tiden.

Svea tittar på honom som han vore ett hot från yttre rymden...

Han tycker iaf att den där trumpeten han fått runt halsen är otroligt jobbig och säkerligen livsfarlig, så det är bäst att hålla sig på sin kant. Hans annars väldigt frenetiska kissande har han totalt glömt bort och sätter sig mest och tittar, som om tratten skulle anfalla om han så mycket som blinkade.
Att gå upp för trappan var förenat med livsfara sa han när vi kom hem. Varenda steg han tog smällde han i tratten och for ner för trappan igen...tills vi fick instruera och visa att man får bära huvudet högt, då gick det bra:)


här nedan kommer lite bilder på en apatisk hund...helt oförmögen att göra nåt mer än att sitta/ligga och titta stelt framför sig

hmmm på helspänn


knappt att jag vågar blunda, men jag ger det ett försök


trattperspektiv

over n out